”Det känns verkligen som att man har hittat rätt”
Den ständigt aktuelle helsingborgssonen Alexander Karim har fullt upp som vanligt. Nöjesnytt har pratat med honom om relationen till Camilla Läckberg, och att spela huvudrollen i en film som han själv ligger bakom.
Mångsysslaren Alexander Karim har varit aktiv som skådespelare sedan millennieskiftet. Den som hängt med länge kanske minns hans medverkan i SVT-succén Andra Avenyn (2007) där han spelar den osympatiske Fredrik Fersen. Sedan dess har helsingborgssonen samlat på sig mängder av produktioner, och bland annat synts till i Hollywood. Sedan tio år tillbaka är Alexander Karim med familj bosatt i Stockholm och har utöver skådespeleriet bland annat ägnat sig åt att skriva romaner, barnböcker och numera även krönikor i Aftonbladet, de två senare tillsammans med frun Malin Karim.
Det senaste projektet som Alexander Karim åtagit sig är ett produktionsbolag som just nu spelar in en långfilm. Han är dessutom aktuell i flertalet serier såsom Colin Nutleys Bröllop, begravning och dop och Lyckoviken med manus av bland andra Camilla Läckberg. Vi ringde upp multitalangen för att prata om de pågående projekten, och att spela mot skådisdrottningen Lena Endre.

Med tanke på alla projekt du har igång nu kan man kanske utgå ifrån att corona inte påverkat ditt jobb sådär jättemycket?
— Jag skulle spela in två serier utomlands som blev uppskjutna, och de drar igång nu i stället, så jag ska åka till Prag nästa månad och börja filma. Men det har varit mycket att göra ändå, dels för att vi satte igång en pandemifilm, men också för att jag skriver en del, så mycket av det jag gör har kunnat fortsätta. Sedan har vi också satt igång med andra projekt — jag och min fru har startat en podd som heter Karimkvarten, och den spelar vi in hemifrån. Det har varit en del att stå i, man har också fått aktivera sig själv med saker som man egentligen tänkt vänta med, till exempel den här podden. Den blev det läge för nu.
Mitt i pandemin har Alexander Karim tillsammans med sin bror Baker Karim och Camilla Läckberg kommit igång ordentligt med produktionsbolaget Bad Flamingo.
— Det har gått väldigt bra, vi startade igång förra året och hade tänkt spendera det här året med att utveckla serier och filmer. När karantänen satte igång dök idén upp om att göra en film som utspelar sig på ett karantänhotell med två personer. Vi bestämde oss för att sätta oss själva i karantän på ett hotell och filma. Det har nu blivit bolagets första produktion och den är vi mitt uppe i. Det har gått hur bra som helst, och det är en väldigt intressant berättelse just i de här tiderna som vi har levt i. Det är dock en mycket farligare pandemi i filmen, den har dödat halva jordens befolkning. Att hitta en kärlekshistoria i det har varit väldigt kul.
Det är ju ett bra filmtema.
— Ja, det är spännande.
Varför startade ni produktionsbolaget?
— Jag och min bror Baker har jobbat ihop väldigt länge, och vi hade ett manus som vi inte riktigt lyckats knäcka. Vi har tagit det till alla möjliga duktiga författare över en tioårsperiod. Jag hade spelat in Stjärnorna på slottet med Camilla Läckberg och vi kände att en av de stora delarna som saknades i berättelsen var spänning och intriger. Det var mest drama och vi behövde spänning för att det är en slags spionberättelse. Jag ringde till Camilla och sa att nu har vi den här berättelsen, vad känner du? Hon blev jättetänd och hade länge velat skriva för film, så hon läste det och samma kväll fick vi ett flersidigt sms där hon hade knäckt den här storyn som hade varit omöjlig att knäcka på tio år. Hon bara: ”Så här ska vi göra, ni har ju missat den här grejen”. Hon hade gjort research och knäckt hela grejen. Vi började snacka jättemycket och började fundera på hur vi skulle gå vidare. Då bestämde vi att hon skulle skriva den, och i de samtalen när vi satt och diskuterade den så dök det upp andra grejer och sakteligen insåg vi att mellan mig, Baker och Camilla blev det milslånga meddelandetrådar och samtal som pågick där nya idéer dök upp hela tiden. Plötsligt hade vi fem olika berättelser som vi alla tyckte väldigt mycket om. Vi hade bara inget paraply att sätta de under, det var bara idéer som vi alla hade kommit på tillsammans. Det fanns inget juridiskt bindande i det på något sätt.
Camilla föreslog att vi skulle starta ett produktionsbolag och så växte det ur det. Det har varit otroligt kul, det känns verkligen som att man har hittat rätt där. Man testar ju människor i olika nivåer på något sätt. Det börjar kanske med att den här personen är jättetrevlig att ta en fika med, och jättetrevlig att ta en middag med. Sedan upptäcker man att den också är jättetrevlig att åka iväg och göra en pilot till en långfilm med i fem dagar. Och så märker man att det fortfarande fungerar. Nu är vi mitt uppe i långfilmen i de allra värsta förhållanden med nattinspelningar, och att fortfarande känna att man fördjupar kontakten oss tre emellan och att bolaget blir starkare känns otroligt skönt. När stressen och pressen är som störst ska man gilla dem för att verkligen veta att man gillar dem.

Du och Camilla hittade varandra där redan på slottet som jag förstår det?
— Ja, precis. Vi var ett skitbra gäng, Kajsa Ernst kände jag redan, men Lena Söderblom och Sven Melander kände jag inte. Vi blev sammansvetsade och har träffats utanför efteråt. Camilla likaså. Den riktiga fördjupningen skedde när vi satt uppe och snackade många kvällar och nätter på slottet, men det var mer när jag ringde första gången och sa att ”Du förresten, du skriver ju, kan inte du kasta ett getöga på en grej här”, säger Alexander och fortsätter:
— Slottet är ju väldigt trevligt och kul, men där hålls allting ganska artigt eftersom det är väldigt begynnande, det är ju bara en vecka. Men man såg ändå att vi är av samma sort.
I produktionsbolaget Bad Flamingos första film Glaciär spelar Alexander Karim själv en av huvudrollerna. När vi talas vid över telefon har han en av två lediga dagar, och har flera dygn av nattinspelningar framför sig. Hans motspelare är Lena Endre.
— Det är magiskt, Lena är helt otrolig. Hennes energinivå är sinnessjuk, för att inte tala om begåvningen. Och generositeten, vilket ofta är en sådan sak man talar om när man spelar mot folk. Är de generösa, vill de att vi ska lira tillsammans eller vill de öppna eget? Hon är otroligt generös och rolig, och så är hon en enormt positiv kraft att ha på inspelning. Det är en till sak som man kan stöta på, folk som drar ner energin på inspelningen som är arga. Hon är glad, trevlig och energisk, och har mer energi än 20-åringarna som står bakom kameran. Där står Lena och bara ”Nu kör vi, ska vi köra en till tagning?” Hon skulle göra en dansgrej häromdagen och stod och dansade innan tagningen började. Jag bara: ”Klockan är fyra på morgonen, Lena. Jag förstår inte varför du dansar mellan tagningarna”. Hon är 20 år äldre än jag, och jag står blickstilla för att spara energi tills de säger ”kameran går”. Och sedan när kameran går exploderar hon, hon är helt sinnessjuk alltså. Vilket är självklart, om man tittar på hennes karriär. Man har inte den karriären om man inte är exceptionell.
Hur är det att spela i en egen produktion jämfört med att bara vara där som skådespelare?
— Det är mycket mer att göra, och jag har ett mycket större ansvar än som bara skådespelare. Jag brukar dock alltid vilja ansvara för att alla i teamet mår bra. Om man spelar en huvudroll i en serie, som jag gör i till exempel Advokaten, är du medveten om att om du har en dålig dag så kan det sänka hela inspelningen, eller om du är sur och grinig så kommer det färga av sig. Däremot betyder det också att om till exempel en produktionsassistent inte fått betalt så kan jag säga att jag inte tänker filma förrän produktionsassistenten fått betalt. Då vet man att man också har den, ja kalla det makten då, att göra det. Nu har man ännu större ansvar eftersom man de facto är den som har anställt dem. Sedan har vi producenter och inspelningsledare, och jag behöver inte aktivt ta det ansvaret inför varje scen, men om till exempel bara Lena filmar så är jag där ändå och roddar med annat.
Trots att Alexander Karim sedan många år tillbaka kan titulera sig själv som stockholmare är det i Helsingborg som han och bröderna växte upp och lade grunden för sina framtida karriärer.
Hur kom det sig att alla tre bröder hamnade i filmbranschen?
— Vi har bara alltid varit intresserade av film. Det var liksom hela familjens samlade intresse. Det var lite mer spretigt i början, det fanns ingen plan för att den skulle bli skådis, den regissör och så vidare. Osmond pluggade foto först, Baker skulle bli grafisk designer ett tag efter gymnasiet. Jag höll på med band och sådana saker, och ville plugga psykologi. Man har haft olika inriktningar, och sedan har det nog bara blivit så till slut, man hittar sin sak. Osmond pluggade foto och blev filmfotograf till slut, det utvecklas på något vis.
Långfilmen Glaciär väntas ha premiär 2021.